Jag har ett minne, som mest känns som en hemsk mardröm, från när jag var barn.
Jag minns inte exakt hur gammal jag var, men jag skulle åka till läkaren (höll på att skriva veterinären... matte-skadad) för att ta prover för att se hormonvärde. Jag tyckte detta var fruktansvärt läskigt, och då sjuksköterskorna märkte detta kallade de in ännu en - en att hålla i mig och en att ta provet.
Jag blev ännu mer rädd, och fick panik. Jag slet mig loss, och började springa i korridoren.
Det var då de kom på den briljanta idéen att springa efter mig, men tro det eller ej, jag stannade inte. Jag lyckades springa in i ett kontor, och gömde mig längst in under ett skrivbord. Sjuksköterskan kröp på golvet och sträckte sig efter mig, vilket gjorde att jag pressade mig ännu mer in mot väggen. Jag var så rädd.
Efter ett tag kom min mamma in och satte sig för att läsa en barnbok, för att locka fram mig, och jag gick till henne. Hon satte armen om mig, sköterskorna kom in, och så tog de provet.
Det var starten på en lång radda med år av extrem nålfobi. Att tänka på nålar, se nålar, prata om nålar, orsakade panik och hyperventilering hos mig.
Jag var extremt rädd för att åka till läkaren, tandläkaren, även om det endast handlade om en undersökning. Skulle de sticka mig?
Fobier är ologiska, verkligen. För jag VISSTE ju om att det inte var farligt, jag visste ju att det inte gjorde ont. Ändå tänkte min hjärna att jag skulle dö, och jag reagerade med stor ångest och flyktinstinkter.
När jag var 17 år gammal fick jag gå på KBT-behandling, vilket bestod av att jag fick en gång i veckan utsättas för min rädsla, lite i taget. Vi pratade om nålar, tills jag slutade gråta. Vi såg bilder på nålar, tills jag började andas normalt. Det fanns en nål i rummet, och slutresultatet skulle bli att jag skulle ta ett blodprov eller vaccinera mig.
När jag var 18 var jag för gammal och fick sluta gå där, men jag kunde äntligen prata om det. Men inte ta det. Ett par år senare kom min pappa på besök från sitt hem i Kambodja, och jag ville inte vara rädd längre. Jag ville vaccinera mig, utan att bli nedsövd först. Jag ville ha hål i öronen.
Pappa ger mig ett mod, och jag litar på honom mycket. Så efter många tårar, tog jag min vaccinationsspruta. Jag fick till och med ett lurvigt barnplåster i form av en blå björn!
Jag vågade till och med ta hål i öronen den sommaren.
Men i salongen som håltagningen skulle tas på, fanns en man som också arbetade, som talade om för mig att till och med 5-åringar vågar, och jag är över 20! ...det hjälpte inte, och pappa sjasade bort honom.
Men jag tog det! Det tog lite tid, men jag gjorde det!
Jag är fortfarande nålrädd, men min fobi finns inte kvar. När jag ska ta blodprov på sjukhus talar jag om att jag är rädd, och ibland får jag även hålla någon i handen, trots min ålder. Men det hjälper faktiskt.
Idag har jag septumpiercing, tre hål i öronen och planer på fler. Idag går det bra.
En fobi är inte logisk, oftast, men den är så verklig för den som har den. Att bli talad om för att man är för gammal, att få höra hur dum rädslan är, det hjälper inte utan snarare förvärras rädslan. Att bli förstådd och lyssnad på, hur konstigt det än låter för den som lyssnar, hjälper att ta udden av det lite. Man ska aldrig skämmas för det, och man bör aldrig, aldrig få den med en fobi att känna sig dum, över att vara rädd.
Kommentera