Jag måste berätta om min katt. Hon heter Isolde, är helvit, stendöv och helt underbar.
Det började med att jag besökte min kusin Laila, som har Lailas katthjälp i Lund där hon tar in katter som folk lämnat ifrån sig av diverse olika anledningar, och letar nya hem till dem. Det är således fullt av katter i hennes lägenhet!
I vilket fall, så visade hon mig det lilla gulliga syskonparet Isolde och Tristan, och sa att de var döva.
För att försöka få lite skratt, och för att jag kan teckenspråk, gick jag fram till den katten som visade sig vara just Isolde och tecknade Jaså är du döv? Bra, jag kan teckenspråk!
...Isoldes ögon blev så stora och hon spände blicken i mig, och vägrade lämna min sida hela kvällen. Nästa gång jag kom och besökte Laila, så fort Isolde såg mig, sprang hon emot mig och kurrade.
Så hon fick helt enkelt följa med mig hem.
Men det var inte bara en dans på rosor, för hemma har vi Vega, min rumskompis kattdamsel på 5 år. Och tro inte att en liten fluffig vit katt blir välkomnad så lätt!
Kanske var det för att Isolde inte reagerade på fräsandet och morrandet, mem Vega blev smått rädd för Isolde som bara traskade rätt förbi hennes varningsgester...
En vecka senare ligger de bredvid varandra och sover, äter ur samma skål och busar, så det gick vägen!
Nu ligger hon här bredvid mig i sängen och väntar på att jag ska sluta skriva och lyfta på täcket så att hon kan somna i min famn - nattrutin ❤
Kommentera