viatrix.blogg.se

Kakan och Frank (aka Franki) var systrar, och de första marsvinen jag ägde. Jag och mitt ex köpte dem via en annons på blocket, och de var så älskade.

Sanningen är, att jag var så rädd för gnagare. Inte fobiskt rädd, men rädd ändå. Jag tyckte de var oberäknerliga, att man omöjligt kunde se på dem om de skulle bitas eller ej.

Så jag skaffade marsvin. Sen var jag inte rädd längre.

De var kanske de mest gosiga små djur jag haft. De kurrade, skojade, tjoade och kelade. Deras små klassiska ljud när man öppnade kylskåpsdörren eller hackade grönsaker, för att de ville ha något gott... jag älskade dem djupt.

En gång var Franki och Kakan bråkiga, och vi fick tipset att skaffa en kastrerad hane för att göra den minimala flocken lugnare. Så genom den underbara gruppen Marsvinsparadiset på Facebook köpte vi Ingvar, förmodligen en blandning av Cuy, vilket är den största typen av tammarsvin. Nu skulle alla få ligga, haha, och allt skulle bli frid och fröjd! Och det blev det. Men inte på det sättet vi trodde.

Ingvar är nog den mest fega lilla krabaten som existerade, och trots hans storlek jämfört med de andra två, trots att han var en hane, blev han körd med så in i bomben. Han var så feg och skraj! Anledningen till det var att i hans allra första hem hade han blivit dåligt omhändertagen, och blev räddad av kvinnan jag senare adopterade honom från. Ingen visste vad exakt som hade hänt med honom, men det hade definitivt inte varit bra.

Långsamt blev Ingvar mindre rädd, men han var alltid lite skraj. Han vågade mot slutet ta mat från mina händer, och sist äta även om han satt i mitt knä. GulleIngvar...

Franki var alfan. Definitivt. Och Kakan, hon var min lille kelgris.

 

Det värsta enligt mig, med marsvin, är att de är bytesdjur, och i fall av sjukdom, så visar de ingenting förrän det är väldigt akut. Det var det som hände för några månader sedan.

Allt hände så plötsligt. Ingvar låg i buren, helt orörlig, alldeles i mitten. I panik ringde jag till allt och alla, och tog sist med mig Ingvar i en taxi till djursjukhuset.

De hittade inte felet, men han blev avlivad, och jag rasade samman. Kakan visade tecken på att inte må bra samtidigt som Ingvar hittades, men även om jag tog med henne också så friskförklarade de henne.

Dagen efter hade hon inte ätit någonting alls. Det blev akut in med henne också.

Efter en hel natt spenderad på veterinärkliniken för hennes del, blev jag uppringd på morgonen och fick höra att det rekommenderades en avlivning.

Detta var i samma veva som jag och mitt andra ex hade det riktigt turbulent, och bröt upp.

Det var fruktansvärt.

Enligt lag får marsvin inte vara ensamma, och då jag bara hade Franki kvar, beslöt jag mig för att hon skulle få flytta till ett nytt hem. Nu bor hon i Stockholm i en stor flock full av tanter.

Och hon blev alfa på en gång. Så hon klarar sig finfint!

Det var en kort berättelse om mitt marsvinsägande!

 

För er som har marsvin, eller funderar på marsvin, eller bara är nyfikna så rekomenderar jag att bli medlem på Marsvinsparadiset på Facebook!

 

Franki, alfagrisen

Ingvar, den fege (Med Vega spejande i bakgrunden)

Kakan, kelgrisen

En Pokémon vid namn Swinub, inspirerad av marsvin! Klart den får hänga med.