Jag lider av ångest, och i perioder blir det varje dag, eller till och med flera gånger varje dag.
Det kan uttrycka sig på många olika sätt, som att man blir starkt orolig, får magont, känner som att man kanske plötsligt får stroke eller något annat läskigt, att man plötsligt får en känsla av att falla snabbt som om man var på Fritt Fall, att plötsligt må illa.
En panikångestattack kan även den se olika ut. Jag tänkte beskriva den allra första gången som jag upplevde just en sån attack.
Det var för ett par par år sedan, när jag gick mitt andra år i teckenspråkstolkutbildningen. Det hade inte hänt något speciellt jobbigt under dagen, men plötsligt bara hände det.
Det kändes som om mitt hjärta stannade.
Bröstkorgen gjorde intensivt ont, och mina klasskamrater beskrev senare hur de hörde mig dra efter andan mitt under en föreläsning av läraren.
Alla blickar vändes mot mig, och med min hand på bröstet, för att känna efter mina hjärtslag, sa jag "Jag tror att mitt hjärta stannade." Och sen föll tårarna till följd av hyperventilering.
En av mina nära klasskamrater följde med mig ut i korridoren och hjälpte mig att ringa till sjukvården, och jag fick snabbt komma in och ta EKG och andra tester.
Det tog inte så lång stund innan de konstaterade att det var panikångestattack och det är helt ofarligt.
...nej? Tänkte jag, som var helt säker på att det var jag som höll på att dö.
Panikångest har sedan dess kommit och gått, då och då, i olika former, och det är lika skrämmande var gång de sker.
Skillnaden nu, är att jag är medveten om att det kommer alltid att nå en viss punkt, och sen kommer det gå ner. ..det hjälper.
Kroppen är som tidigare nämnt, väldigt smart. Den har många mekanismer som kan upplevas som skrämmande, och obehagliga. Men de finns där av en anledning. Panikångest är när man har upplevt stor press och stress under en allt för lång tid, när man har varit ledsen lite för länge, när man kört på alldeles för hårt och kanske struntat i alla små signaler som hunger, trötthet och sömn, som några exempel. Till slut ger kroppen dig en stor signal. Du har varit för stark för länge.
Du är aldrig svag som får det, du är aldrig svag som kontaktar sjukvården eller börjar äta medicin. Det enda det innebär, är att du börjar lyssna på vad din kropp säger till dig.
Börja gå hos samtalskontakt, eller till en mycket nära vän om du tycker sjukvården är svår att gå till. Kanske vet du redan om vad som orsakar attackerna, kanske måste du börja gräva och ta tag i det.
Men det kommer alltid nå en topp och gå över. Och det är aldrig farligt.
För mig var det nog, kort sammanfattat, att jag inte levde det liv som jag verkligen behövde eller ville ha, och att jag inte hade lärt mig säga nej ännu. Jag ville vara där för alla, och bannade mig själv vid minsta fel. Jag var helt övertygad om att jag var elak, korkad, och att jag måste försöka göra något åt det.
Jag står upp för mig själv mer nu, än förut, men det är inte alls lätt. Men jag är på väg, även om det inneburit brutna vänskaper och nya livssituationer för mig.
Idag mår jag, även om jag inte mår bra, mycket bättre, tack vare fina människor, sjukvården, och tack vare mig själv.
Slut på rambling.
Viatrix
Kommentera