Skriv.
Så bara faller jag.
En sån intensiv glädje, och sen bara... fall.
Ner, ner, från min högsta topp.
Jag bygger mig upp, mot en höjd där jag kan se vad jag kan nå
Så sträcker jag mina händer och min kropp mot mitt mål
Mot himmeln jag tycks aldrig kommer att nudda
Så tar klossarna slut, och allt når marken med en smäll
Med ett kras
Och så ligger jag där igen
Bland alla spillror och ser vad som fick mig att börja bygga från början
Mitt torn mot något ouppnåeligt
Min glädje, och min botten
Så oerhört dumt
...Jag tror att det är bra för mig själv, att dokumentera mina toppar och mina fall. Att skriva när jag känner en intensiv glädje, och en intensiv sorg. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu, men det gör också att jag faller mycket längre när det väl sker, vilket det alltid tycks göra... Och jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Viatrix
1 kommentarer
Marie
27 Jan 2017 15:26
Kämpa på bara! Det är okej att falla lite ibland. :)
Kommentera