..och varför jag inte vill höra att "jo det är du visst det."
Jag är trött på när människor lär känna mig, att de direkt tror att jag är utåt, glad, problemfri och alltid där oavsett vad. Jag är trött på när de får reda på att jag inte är som de "lärde känna mig", när de märker att jag är svag, ledsen och stänger in mig. När de tror att jag plötsligt har ändrat mig och inte längre beter mig "som vanligt". När de plötsligt säger upp kontakten för att de inte fick i paketet vad de hade utlovat för sig själva, om mig. Jag är så trött.
Jag är inte en bra vän. Jag är ledsen över hur jag kan tyckas försumma mina vänner. Jag är trött på hur när mina vänner lär känna mig, så är jag den där glada, pigga och utåtriktade individen, hon som gör bort sig ibland med flit, för att hon inte bryr sig hur andra tycker om henne. Jag är trött på, hur de som blir mina vänner under den perioden, tänker att jag är sån jämt och ständigt, att jag är en brunn fylld av positiv energi utan botten, fri att hämta från oavsett omständigheter, och när de ser att mitt brunnslock ibland täpper till, när allt innehåll har sinat och jag inte har ett uns att ge, inte ens till mig själv, så blir jag trött på hur jag tar från andra och ger noll tillbaka.
Jag gör folk beroende av min glädje, utan att tänka på hur drogen har ett bäst före-datum för alla inblandade. För mig.
Som om jag var oövervinnerlig springer jag rakt in i folks hjärtan, och suddar ut mina spår. Jag vet om det här. Jag vet hur jag fungerar.
Sen plötsligt vet jag inte längre. Plötsligt fylls min brunn på igen, och minnena av mina dramatiska toppar och dalar försvinner. Mina känslor av hopplös meningslöshet, byts ut mot mitt klättrande mot lyckorus och syfte. Tills jag återigen faller.
Jag är inte en bra vän. Jag är ledsen över hur jag kan tyckas försumma mina vänner. Jag är trött på hur när mina vänner lär känna mig, så är jag den där glada, pigga och utåtriktade individen, hon som gör bort sig ibland med flit, för att hon inte bryr sig hur andra tycker om henne. Jag är trött på, hur de som blir mina vänner under den perioden, tänker att jag är sån jämt och ständigt, att jag är en brunn fylld av positiv energi utan botten, fri att hämta från oavsett omständigheter, och när de ser att mitt brunnslock ibland täpper till, när allt innehåll har sinat och jag inte har ett uns att ge, inte ens till mig själv, så blir jag trött på hur jag tar från andra och ger noll tillbaka.
Jag gör folk beroende av min glädje, utan att tänka på hur drogen har ett bäst före-datum för alla inblandade. För mig.
Som om jag var oövervinnerlig springer jag rakt in i folks hjärtan, och suddar ut mina spår. Jag vet om det här. Jag vet hur jag fungerar.
Sen plötsligt vet jag inte längre. Plötsligt fylls min brunn på igen, och minnena av mina dramatiska toppar och dalar försvinner. Mina känslor av hopplös meningslöshet, byts ut mot mitt klättrande mot lyckorus och syfte. Tills jag återigen faller.
Så jag vill inte höra att jag har fel, jag vill inte bli tröstad, för jag vet hur jag fungerar, och att inte inse detta vore att ljuga för mig själv och andra. Jag är inte perfekt, och det är ingen.
Men så finns det de, som ser igenom allt jag är, som inser att ångesten och dipparna liksom hänger med, men som stannar kvar hos mig. De som sett alla nyanser av mig, och ändå är kvar. Som inte ger upp på mig.
Ni är guld värda.
Slut på rambling. God morgon!
Kommentera