viatrix.blogg.se

Jag måste få skriva om vad som hände mig, under ett möte för bara några dagar sedan.

Jag ska försöka skriva vad som skedde, utan att lämna ut för mycket information, och istället fokusera på vad jag upplevde och hur jag reagerade.

Som ni vet från tidigare inlägg, så har jag nålfobi. Eller, just i nuläget, är det inte längre en stark fobi som den var förr, då bara att samtala om nålar gav mig en panikångestattack. Nu idag är det nog mest kanyler och sprutor som gör mig ... väldigt rädd, snarare.

Iallafall, under mötet, började en av deltagarna att öppna upp sitt hjärta för oss i gruppen, och det var väldigt känslosamt. Jag som satt bredvid henom kände på mig ungefär 15 minuter innan utbrottet att den här personen kommer att bli ledsen, och den tar åt sig av vad som tas upp just nu. Så blev det, och jag kände att jag var ville ge mitt fulla stöd, och se på henom, och verkligen lyssna på vad som sägs.

Det var då det blev jobbigt för mig. Personen behöver ta insulin, och bad om ursäkt inför alla men hen var tvungen att ta det just då, och fortsatte att öppna upp sig.

Jag började svettas. Det blev stora lökringar under mina armar, mina byxor satt som klister runt mina ben, jag började andas korta, snabba andetag och skaka. Men jag satt kvar, medan jag försökte att inte fokusera på sprutan som stundvis vevade runt i luften.

Men då det var tid för den att sättas in, reste jag mig upp, utan att andas, och försökte smyga ut. Jag ville absolut inte stjäla ljuset från henom som öppnade upp sig, och ville absolut inte byta fokus till mig. Jag gick in till ett annat rum, och vandrade runt i några cirklar, öppnade och stängde mina händer och försökte andas djupa andetag.

När jag hade lugnat ner mig en smula, så gick jag tillbaka till mötet, och satte mig ner.

Efter ett tag, när samtalet hade tagit slut, tittade gruppledaren mot mig och frågade om jag tyckte att det var jobbigt med nålen, och att jag hade blivit "blek om nosen". Det var då alla vände sig mot mig, och vissa drog efter andan och påpekade hur vit jag var i ansiktet. Och en rolig trivia, är att jag aldrig har strumpor på mig, om jag kan, för att jag alltid blir så varm. Så, den andre som satt bredvid mig tog mig snabbt på min fot, och sa att jag var helt iskall, vilket fick de andra att än en gång uttrycka chock!

Jag sa att jag var lite svettig bara, och tog upp min arm lite lätt, när jag insåg vilken CD-skivestor svettring som befann sig under armen. Jag frågade om jag fick ta en liten paus för att lugna ner mig, och det fick jag.

Jag gick tillbaka till det förra rummet, satte mig på golvet med händerna över huvudet - och grät. Jag slappnade av, därför kom gråten, inte för att jag på något vis var ledsen.

Några minuter senare kom personen in, som jag ville ge mitt stöd till oavsett vad innan, och bad så mycket om ursäkt.

Det slutade med att jag förklarade läget, och att det inte är någon fara, bara att jag är fortfarande lite rädd för nålar, speciellt med fokus nu på sprutor, och att vi kom överens om att nästa gång hen behöver göra om proceduren när jag är i samma lokal så ska jag få en förvarning, om jag vill gå ut eller om jag kan få vara med och se på, lite som kognetiv beteendeterapi!
Slut på rambling!