Jag minns ännu besvikelsen då jag insåg att vuxna människor endast är barnen de alltid har varit, med mer makt.
Jag minns även den dagen då jag upptäckte att jag helt omärkbart hade utvecklat mitt sätt att tänka och agera, från det barn jag en gång varit, till den vuxna människa jag är nu. Och hur jag ännu förvånas över min ständiga utveckling och framgång, trots de gånger då jag känner mig stagnerad.
Jag blir förvånad över hur långt fram jag har lyckats gå, hur stora mina steg har varit mot ett mål, när jag under tiden jag gick alltid såg bakom min rygg.
Kommentera