Vi människor tror att vi är viktigare och spelar en större roll än vad vi faktiskt gör.
Sanningen är att vi är så oerhört små. Vi har våra inbyggda system och normer, fobier och minnen att ta oss fram med i det korta livet som vi har. Vi identifierar oss med våra kroppar till den grad att vi börjar hata oss själva genom dem.
En individ kan ha stora kunskaper om politiken, om sin dotter, om det mänskliga sinnet, om matlagning. När kroppen då en dag försvinner, försvinner även jag. Var tar all info vägen? Vart försvinner vi någonstans? Var det ens nödvändigt att läsa igenom all faktatext om hur en bilförare ska te sig i trafiken, för att få ett kort som du kan använda under tiden du kör ett annat fordon - din kropp?
Du är inte din kropp. När du kliver in i din bil för att ta dig till Coop X-tra för att köpa potatisen med reapris, så är du inte din bil. När du har lämnat din bil, är bilen ett tomt skal. Ja visst, du har befunnit dig i den. Utan din hjälp, kunde inte bilen röra sig från punkt A till punkt B. Men den är inte du.
När vi en dag försvinner, tar vi inte med oss våra kroppar. Våra kroppar slutar pulsera, slutar andas, och blir till ett tomt skal, en låda där du en gång befann dig.
Vad är det då som låter när du läser den här texten, vem är det som talar utan att du öppnar munnen? Vem är det som har clownfobi, mjölkallergi eller nobelpriset? Vem är du?
Kommentera