På riktigt den här gången. Jag har försökt en gång tidigare, för inte alls så länge sedan, men på grund av stressiga händelser följda av varandra, blev trycket för tufft och jag började igen.
Den här gången tror jag att chansen är större att jag lyckas sluta. Jag pratade med min pojkvän om att han är vegetarian, och jag vet sedan innan att han inte vill bli vegan efter att ha frågat honom om det. På skämt så sa jag att jag slutar snusa om du blir vegan. ...vilket han nappade på direkt. Jag ska erkänna att jag blev lite svettig om handflatorna när han sa att han tänkte bli det. Han sträckte fram sin hand mot mig för att skaka om det, sen tog han min snusdosa, och därifrån skulle alltså han bli vegan och jag sluta snusa. Det var på lördag kväll.
Natten blev jobbig. Inte fruktanvärd, men det var tufft att hålla sig sovande. Och att inte ta min morgonsnus - det var hemskt.
Jag drack två koppar kaffe och kände mig bara lite abstinensig efter det. Mot kl 14 ca, på söndag, började det göra ont i hela kroppen. Jag kände mig torr i mina leder, rastlös och tom i bröstkorgen och i mina käkar. Någonting fattas. Jag hamnade i en diskussion om vägbeskrivning till en specifik plats, och jag kunde verkligen inte förstå vad de andra menade. De förklarade igen och igen, mer och mer pedagogiskt för mig, men allt jag kunde fokusera på var hur alla pratade samtidigt, hur alla var tvugna att ta på min telefon även om jag höll i den och försökte visa själv, hur jag inte kunde förstå, hur mina ben liksom kändes som om de skulle gå av på grund av rastlösheten och mina ögonbryn som satt hårt pressade ihop. Jag reste mig upp hastigt och sa att jag måste gå på toaletten.
Väl därinne så gick jag fram och tillbaka, kände att jag verkligen ville ha en snus men att jag också måste sluta med det här. Jag vill inte snusa längre, och min pojkvän tycker att det är lite jobbigt dessutom.
Jag grät där inne. Tvättade mitt ansikte och gick ut igen.
Väl därute fortsatte diskussionen om vägen, och jag började skruva på mig åter igen. Där fick min pojkvän, som satt bredvid mig, nog. Han fick min uppmärksamhet, och jag såg att han såg plågad ut. Han frågade mig om jag ville ha en snus nu, för att han märkte hur fruktansvärt jag hade det. Jag började gråta igen, och lutade mitt huvud mot honom, och sa ja. Det ville jag.
Han gav mig en prilla, och någon minut senare var jag på mycket bättre humör igen. Vi bestämde oss för att jag inte ska sluta tvärt, utan att jag måste få trappa ner. Sedan dess har jag tagit en prilla under måndagen, och ingen hittils idag, tisdag.
Jag känner hur det vrider i min bröstkorg och hur det spänner och känns ihåligt i mina käkar, så jag förutspår att en snusprilla kommer behövas ganska snart, så att jag inte blir en galen kvinna som förpestar min omgivning med mina abstinensbesvär!
Viatrix
